Sandra Rogers

Sandra Rogers

Annons

London calling

Klockan 14.14 på torsdagen fick jag meddelandet av min syster, att farmor var så illa däran att hon kommer gå bort. Läkarna pratade om timmar. Klockan 18 torsdag satt jag på flyget på väg till London.

När jag landade väntade både Joanna och Amanda på mig, mina två systrar, från pappas sida. Vi kramade om varandra och pratade i mun på varann. Skrattade från hjärtat medan tårar rann. Först pratade vi i mun på varandra och ju närmare sjukhuset vi kom tog tystnaden över. Tystnad, och tystnad. Jag kunde höra mina egna hjärtslag. Jag visste inte hur det skulle kännas. Farfar öppnade dörren till avdelningen där farmor ligger för att vänta på att dö. Hans kram gjorde att hela min värld föll, jag bröt ihop och tappade fotfästet, inget kändes längre verkligt. Jag kände mig som fyra år igen i hans trygga famn. Doften av honom blandat med lukten av cigaretter. Han klappade mig på ryggen och bad mig att inte vara ledsen när jag såg henne, farmor. Så jag klev innanför dörren och kände mig stark. vågade inte gråta. Vågade inte prata. Vågade knappt andas.

Varför sa han så, undrade jag? Hon var vackrare än någonsin. Och det är inte jag bara något jag säger, för mig var hon det. Hon låg där alldeles fridfull och lugn. Rätt snabbt och plötsligt började krämporna. Jag tog farmor i hand och sa att jag var här nu.. att jag hann. Jag var där och jag tänkte stanna hos henne. Hon kramade om min hand, vilket jag knappt trodde hon hade kraft för. Vred sitt huvud mot mig. Hon visste nog inte att det var jag. Men det kändes som om hon väntade på mig. Som om långt bortom hennes alzheimers visste hon. Vissa saker behöver inte huvudet veta om, det räcker att hjärtat vet. Jag stannade på sjukhuset i ungefär en timme, sedan gick jag och mina systrar hem till farfar och farmors hem för att försöka få lite sömn.

Att promenera längs Londons gator, mitt i natten tillsammans med mina två småsystrar. Plötsligt var min depression som bortblåst. Jag fick känna mig som storasyster, något jag inte gjort på länge. Alla gatlyktor stod sneda på samma ställe, precis som alla år sedan. Doften var densamma och det var som om mitt hjärta gick sönder samtidigt som det började läka på en och samma gång. Det var kallt i England men mörkret värmde på att märkligt vis. Välkomnande, som om vi var hemma i det. När vi kom hem la vi oss under samma täcke, petade lite på en take away pizza och somnade slutligen. Jag sov i en nittiosäng med Amanda, hennes rygg mot min. Som om inget ont kunde hända då. Jag kunde inte sova, utan låg mest och lyssnade på deras andetag och undrade över hur livet kunde göra så här mot oss. Jag vet att det är naturligt, men allt, precis allt med hur vår värld inte är våran tillsammans, känns orättvist.

Min ena syster hjälpte mig med sminket på morgonen, inte för att det var viktigt. Men för att det kändes vettigt att bete sig så vanligt som möjligt. För jag vet inte hur man gör, hur man skall agera när en av de människor man älskar allra högst, är på väg att gå bort? Det var en speciell känsla. Som om vi aldrig varit ifrån varandra samtidigt som att jag missat allt. Hela uppväxten, hur de växte upp till två starka, självständiga kvinnor från de bråkiga småbarn vi brukade vara. Ögonen var dock desamma. Som om de sett alldeles för mycket och längtade efter något som ingen tycktes kunna ge. Att hålla hand känns likadant som för tio år sedan. Där gick vi tre, trasiga, tillsammans och plötsligt alldeles hela. Vi behövde bara se på varandra för att förstå. Vi kunde höra det som inte sades högt och vi tycktes känna samma saker ögonblickligen. Som om vi var ett. Vi är av samma skrot och korn. Jag vill aldrig leva en dag utan dem. Om jag fick bestämma vill att de flyttar in i vår lägenhet där vi alla blir gamla tillsammans.

Det kändes viktigt att jag var nära farmor. Människor fyllde hennes rum på sjukhuset. Ett bevis på att hon aldrig varit ensam, hon skulle inte lämna denna värld ensam utan med alla hennes nära och kära runtom henne. Det kändes också viktigt att få vara där för pappa, som är som han är, vilket jag inte kan gå in på. Jag klarar inte av det. Men jag älskar honom, alldeles villkorslöst och jag förbli fullkomligt blind för alla hans brister. Jag trodde han skulle vänta på mig när jag landade i London, när han inte gjorde det trodde jag han skulle vänta på mig på sjukhuset. När han inte var där, väntade jag på honom på morgonen. Från klockan 7 på morgonen, med bara tre timmars sömn stod jag vid fönstret och väntade på min pappa att dyka upp vid ytterdörren. Vi gick till sjukhuset där jag återigen stirrade på den där dörren i väntan på att han skulle öppna den och ta hand om oss. Ta ifrån mig ansvaret. Lägga sina beskyddande händer på axlarna och bara låta mig få sörja. Han kom först på eftermiddagen, vid tre-fyratiden. Ungefär samtidigt som jag gav upp hoppat om att han ens skulle dyka upp för mig, för oss. Som vanligt kommer han fram i sista sekund, som en hjälte och fortsätter att hålla det grepp om mitt hjärta, som bara han har. Jag kan riktigt avsky hur innerligt jag älskar honom. För den kärleken gör nästan bara ont.

Under fredag kväll, när vi alla kämpat på olika vis, hela dagen, inte minst farmor så såg pappa att vi tjejer var trötta. Han bara ställde sig upp och sa, ”nu tjejer, tar jag hem er. Ni SKALL sova”. Och utan att streta emot, utan att säga nej, jag skall vara hos farmor. Blev jag till hans lilla flicka igen och gjorde som han sade. Det var fruktansvärt befriande. På vägen hem sa vi knappt något, det var pappa som bara sa, att alla hans tre tjejer tillsammans igen, vilken tur han hade. Vi kom hem och åt, något vi inte gjort på ett tag. Sedan somnade vi.

Lördag morgon var det dags att åka hem. Min ångest nådde en ny nivå. Jag kunde knappt ta mig till flygplatsen och känner mig tacksam över att Amanda hjälpte mig dit. Hela flygresan hem sov jag, för det fanns inget annat att göra.

Idag är det söndag, och min starka, underbara, vackra farmor håller sig vid liv än. Vi bara väntar.
PSX_20160604_213921 IMG-20160603-WA0000 PSX_20160604_214042

Kommentera (8)

Kommentera

Se fler...
Annons

Dagen med dåliga beslut

Nä, nu får det bannemig vara nog. Jag har gjort det igen.  Jag fegade ur och vågade inte köra till min nyföddfotografering. Fick som tur var  (världens snällaste make ever ) skjuts dit. Men hemvägen tog kål på mig. Jag fick promenera 1.5km med min packning till närmsta tunnelbana stationen, det eller vänta på en buss i 50 min. Det hade jag inte tid med på nu på min super-arbestvecka. Det var bara att börja knata. Nu sitter jag på tunnelbanan och muttrar över mig själv och mina beslut. Världens snällaste make hämtar mig på stationen före Lidingö så jag sparar styrka, energi och tid.

Jobb 2 av 7 avklarat!

PSX_20160601_095747  Snapchat-3852902889475760900

PS. Påminnelse till mig själv. Börja äta frukost som normala människor.  Ingen orkar jobba på tom mage halva dagen.

Kommentera (2)

Kommentera

  1. Galia

    Hahaha nu får du skärpa till dig😂. Det var ju därför du skulle ta körkort… så du slapp kånka på din jätte bag (säger världens mespropp som troligen inte kommer våga köra utanför ön när hon får körkort)…

Se fler...
Annons

Dagen

Hej vänner, då var dagens arbete avklarat. Jag träffade en härlig familj i Hagaparken där vi fotade ljuvliga familjebilder. Sedan bar det av hemåt för att fortsätta jobba, redigera bilder och hantera bokningar. Ikväll är det mer redigering, momsredovisning och fakturering som står på tapeten. I eftermiddag hade vi utvecklingssamtal för barnen på förskolan. Jag kan ju inte låta bli att känna mig stolt som en tupp. Mina älsklingar, tänk att Wille är så stor att till hösten början han på stora avdelningen och barnen skall få gå på olika platser. Visserligen på samma förskola, ett rum ifrån varandra. Men det skall bli spännande att se hur Alba klarar sig utan sin beskyddande storebror nära till hands. Hon är tuff, så jag är inte det minsta orolig egentligen. Efter samtalet var det som vanligt familjetid som gällde. Barnen fick åka lite sparkcykel i det vackra vädret, sedan avslutade vi dagen med vegetarisk kebabtallrik med hemmagjord kebabsås. En bra start på denna veckan – strax skall jag även förbereda inför morgondagens fotografering. Jag skall få fota en nyfödd liten prins och jag har en helt ny fin korg som rekvisita. Jag tror den kommer göra sig så fin på bild! Hoppas just DU som läser detta haft en fin start på veckan.
90 91 92 93 94

Kommentera (5)

Kommentera

  1. Sandra Rogers
    Sandra Rogers

    Absolut – tänkte verkligen få tid till att lägga upp fler recept igen och mest vegetariska.

  2. Galia

    Å vad gott det ser ut. Kan inte du skrivatt recept? Jag vill ätatt mer vegetariskt men det blir väldigt sällan då jag har noll inspiration. Kram

Se fler...
Annons

”super-arbetsvecka”

Hej vänner, hur mås det idag? Idag börjar min ”super-arbetsvecka”. Vad är det? Jo, eftersom det var lite sämre väder förra veckan och denna veckan lovar solsken så har vi flyttat om en del i kalendern. Jag har två möten idag + två fotograferingar att redigera ikväll. Mellan tisdag och söndag har jag 7 fotograferingar inbokade och utöver det skall jag göra fransar på lördag morgon, efter fransarna är det familjetid som gäller för hela slanten. Söndag lunch/em skall vi på dop. Full rulle med andra ord och som jag ser fram emot allting! Det skall bli jätteroligt och förhoppningsvis kommer jag in en bra arbetsflow. Dags att återgå till jobb! Önskar just Dig en toppenfin start på veckan!
PSX_20160530_130130 PSX_20160530_130241 PSX_20160530_130102
Dagens arbetsoutfit är min mellanlånga sköna klänning. Äntligen lite värme idag.PSX_20160529_224939
Jag och min brunögda lilla böna igår.

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Det bästa jag gjort..

Först å främst vill jag gratulera alla mammor och blivande mödrar på morsdag. Inte minst min egna mamma som också är en supermormor. Tack för att du är just vår mamma och mormor. Jag vill även slå ett slag för min mormor och farmor som alltid funnits där för mig. Alltså, dessa tre fantastiska kvinnor i mitt liv. De som lärt mig om villkorslös kärlek, trygghet och berört mig med deras klokhet och olikheter. Tack för allt ni givit mig och allt ni ständigt ger. Tack för lyckliga barndomsminnen som hänger runt mitt hjärta som ett pärlhalsband.

Jag vill även tacka mina barn för att de gjort mig till den lyckligaste mamman. Jag är bortom ord tacksam. Att få bli mamma, till just dessa två är det absolut bästa som hänt mig. Tack för att ni hela tiden lär mig att bli en bättre mamma och person. För alla skratt ni ger mig, för alla tårar som jag får förtroendet för att torka, för alla leenden som var menade bara för mig. Tack för att ni förlåter mina brister och för att omfamnar min kärlek. Utan er är jag ingenting. Utan era andetag finns inte världen för mig. Ni är mitt allt, genom allt, för alltid. Att få älska er och finnas i era liv är det vackraste som finns för mig.

Tack, tack och återigen tack. Jag skall ägna hela mitt liv åt att visa er min tacksamhet för att jag fick just er två. För att ni är just ni.PSX_20160529_165544PSX_20160529_165732

Kommentera (2)

Kommentera

Se fler...
stats