Sandra Rogers

Sandra Rogers

Annons

Trotsålder och jag älskar dem som allra mest i denna stund.

Hej vänner, hoppas sommaren erbjuder på allting ni önskar er. Ja, det där med vädret går ju aldrig att styra över, men det gäller att göra det bästa av situation. When life gives you lemons, make lemonade, eller hur går ordspråket? Tänkte just ”säga” att det var länge sedan jag skrev här, men det stämmer inte helt. Jag har fortfarande skrivit men bara av en outgrundlig anledning inte publicerat texterna. Jag är ju inte den som är sån, alltså, låter bli att publicera mina mindre intelligenta och fjompiga tankar och känslor på nätet.

Nä, en del har ju hänt detta året och jag kan inte påstå att det har varit en dans på rosor. Snarare tvärtom med diverse motgångar sedan en tid tillbaka. Men, jag har då haft det riktigt bra också. Måste jag medge. Det beror nog helt och hållet på min omgivning, min familj och våra vänner. Det påminner mig lite om att jag har en rad tackkort att skriva, eller var man nu gör när alla andra göra det tunga jobbet med att hålla mitt huvud över ytan. Det är en jobbig känsla, att våga vara glad trots dödsfall, sjukdomar och terrordåd i världen, samtidigt som man känner sig enormt otacksam om man inte ser det vackra i det som faktiskt är gott. Ja, men ni fattar.. det är ju asjobbigt.

MEN, till saken dårå. Varför jag plötsligt fick för mig att publicera ett inlägg igen. Det är för att en känsla som jag upplevde ikväll vill jag bara minnas i all evighet. Fördelen med att typ ha semester (tar enstaka fotojobb men har medvetet ledigt tillsammans med familjen) är att jag får spendera tid med mina vilda, älskade ungar. Nä, jag skall inte vara den mamman som bara säger att det är underbart rakt igenom. För det är bannemig lite kämpigt att knappt ens få gå på toaletten ifred. Men, fan vad jag älskar att vara mamma.

Ikväll skulle jag natta två övertrötta trotsiga barn ( 2-års trots och 3-års trotset kom som brev på posten och har tagit över våra barn). Det är nämligen så här, vi har tagit bort deras dagssömn (GALET, jag vet. Den där timmen mitt på dagen är golden, men de börjar bli så stora nu). Det betyder ändå att de somnar utan en fajt och i rimlig tid på kvällarna istället. Men, det är inte roligt att de är övertrötta. Inte för att jag inte kan hantera det men för att jag starkt tror på att de skall nattas i en känsla av harmoni och ro, inte i övertröttigt gnäll-tillstånd.

Nåja, som jag babblar på. Till slut hade jag ett huvud på varje axel. Jag kände doften av frukostpannkakorna i dotterns hår och ganska snabbt hörde jag ljudet av min sons bedårande snarkningar. Jag skojar inte, ljudet är så gulligt att jag funderar på att spela in det och tjäna apmycket deg på att sälja skivor med det som meditationsljud. Ni vet, istället för fågelsång och bruset av vågor. Jag kände hur deras kroppar slappnade av och andetagen blev tunga. Där låg vi tre och jag kände mig som den lyckligaste människan på planeten. Jag kan inte fatta att dessa två barn är mina. Hur hade jag så tur? Vad hände liksom.

Ja, i en millisekund tänkte jag faktiskt att det allra bästa vore om jag bara var hemma-mamma tills de flyttar ut. Jag hinner ju faktiskt med att laga mat och städa när jag är ledig. Nä, men det jag ville säga är att det bästa som någonsin hänt mig är mina barn. Bara så ni vet liksom, om någon undrade.
20160716_122102(0)20160716_12200020160716_121206

 

Kommentera (2)

Kommentera

Se fler...
Annons

Före – & efter gravidfotografering – Redigeringsstil.

Hej vänner! Sitter här ikväll och småredigerar lite bilder från tidigare i år, bara för skojs skull. Vad tycker ni? Först ut en oredigerad bild och sedan en rätt hårt redigerad variant av samma foto. Jag var så tacksam över denna gravidfotograferingen. Sandra och hennes kärlek var alldeles magiska tillsammans och kärleken lyste lika starkt som solen själv.. De verkade glada över bilderna och jag jublade av över bilderna vi fick till.
före
oldie play
Så vad tycker ni?

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

Gravidfotografering på Island

Hej! En av mina favoritbilder som jag tog på Island, sitter och leker lite i photoshop och kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker bäst om. Vad tycker ni?
Sandra_Rogers_Photography_(3)
Sandra_Rogers_Photography_(3)1

Kommentera (3)

Kommentera

Se fler...
Annons

Första dagen på Island.

Hej! I fredags natt kom jag hem från Island. Efter fem fantastiska dagar i makalöst vackra miljöer. Jag har gjort en resa för livet och inte bara för jobbet utan även insidan fick sig en omgång av tillväxt när jag spräckte min barriär av rädslor. Jag utmanade mig själv på alla plan möjliga. Efter en tung vinter och vår tog jag mig i kragen och reste iväg trots att både kropp och knopp ifrågasatte beslutet. Jag landade i sällskap av några andra kursdeltagare och fick bita mig i läppen för att inte börja grina efter familjen. Längtan efter mina barn, att bara få hålla någon av dem i min famn. För ärligt talat, så vet jag knappt vem jag är utan att vara förälder. Den roll som jag känner mig någorlunda trygg i. Min kompetens som fotograf skulle sättas på prov och det kändes som att om jag skulle misslyckas på denna resan skulle jag inte längre satsa på fotografi. Det skulle innebära att jag inte har en karriär inom yrket. Att jag helt enkelt inte är bra nog. Min första rädsla över att nätverka med andra fotografer rann av mig inom loppet av några timmar. Jag bemöttes med värme, vänlighet och en ömsesidig nyfikenhet på våra olikheter som individer och som fotografer.

Ja, jag sitter här och känner mig trött, inspirerad och otroligt lyckligt lottad. Löjligt glad över att jag hamnade i det gänget som jag åkte tillsammans med. Tacksam över möjligheten att kunna åka och lära mig så mycket. En otroligt givande och berikande resa. Jag vet knappt vart jag skall börja för att beskriva dagarna som precis passerat, alldeles för snabbt.

Första dagen på Island checkade vi in på hotellet och fick lära känna varandra lite över en middag. Morgonen därpå steg vi upp för en genomgång och sedan bytte vi om för att rida på Islandshästar. Jag som varit med om ett par olyckor med hästar som barn, kände mig livrädd. Jag blev illamående och yr av bara tanken av att rida. Eftersom hela gruppen, utom jag hade skrivit upp sig för att vara med på ridningen så kände jag att jag verkligen ville försöka. Islandshästar skall ju vara så snälla. Jag var inte jättestöddig medan vi töltade omkring men så fort jag klev av hästen kände jag mig nästan som en ny människa – jag överlevde det och njöt faktiskt av ridturen.

Vi red över bäckar, lava- och lupinfält med vyn över vulkanen Hekla i horisonten. Ja, ni hör ju, det var alldeles magiskt. Och det var bara början, på eftermiddagen skulle vi fotografera ett underbart par som bara var så coola tillsammans med en av islandshästarna. Jag höll på att gå av på mitten, vilken dröm som blev sann!

PSX_20160702_195958PSX_20160629_115044
Några mobilbilder, när jag vågade hålla i hästen med bara en hand. Det var inte riktigt läge att ha med sig sin stora fina kamera på denna turen.

Kommentera (1)

Kommentera

  1. Ingrid Marie

    Så modigt och starkt av dig! Och vilka otroligt vackra bilder du tagit! (inte för att jag är förvånad ;)

Se fler...
Annons

London calling

Klockan 14.14 på torsdagen fick jag meddelandet av min syster, att farmor var så illa däran att hon kommer gå bort. Läkarna pratade om timmar. Klockan 18 torsdag satt jag på flyget på väg till London.

När jag landade väntade både Joanna och Amanda på mig, mina två systrar, från pappas sida. Vi kramade om varandra och pratade i mun på varann. Skrattade från hjärtat medan tårar rann. Först pratade vi i mun på varandra och ju närmare sjukhuset vi kom tog tystnaden över. Tystnad, och tystnad. Jag kunde höra mina egna hjärtslag. Jag visste inte hur det skulle kännas. Farfar öppnade dörren till avdelningen där farmor ligger för att vänta på att dö. Hans kram gjorde att hela min värld föll, jag bröt ihop och tappade fotfästet, inget kändes längre verkligt. Jag kände mig som fyra år igen i hans trygga famn. Doften av honom blandat med lukten av cigaretter. Han klappade mig på ryggen och bad mig att inte vara ledsen när jag såg henne, farmor. Så jag klev innanför dörren och kände mig stark. vågade inte gråta. Vågade inte prata. Vågade knappt andas.

Varför sa han så, undrade jag? Hon var vackrare än någonsin. Och det är inte jag bara något jag säger, för mig var hon det. Hon låg där alldeles fridfull och lugn. Rätt snabbt och plötsligt började krämporna. Jag tog farmor i hand och sa att jag var här nu.. att jag hann. Jag var där och jag tänkte stanna hos henne. Hon kramade om min hand, vilket jag knappt trodde hon hade kraft för. Vred sitt huvud mot mig. Hon visste nog inte att det var jag. Men det kändes som om hon väntade på mig. Som om långt bortom hennes alzheimers visste hon. Vissa saker behöver inte huvudet veta om, det räcker att hjärtat vet. Jag stannade på sjukhuset i ungefär en timme, sedan gick jag och mina systrar hem till farfar och farmors hem för att försöka få lite sömn.

Att promenera längs Londons gator, mitt i natten tillsammans med mina två småsystrar. Plötsligt var min depression som bortblåst. Jag fick känna mig som storasyster, något jag inte gjort på länge. Alla gatlyktor stod sneda på samma ställe, precis som alla år sedan. Doften var densamma och det var som om mitt hjärta gick sönder samtidigt som det började läka på en och samma gång. Det var kallt i England men mörkret värmde på att märkligt vis. Välkomnande, som om vi var hemma i det. När vi kom hem la vi oss under samma täcke, petade lite på en take away pizza och somnade slutligen. Jag sov i en nittiosäng med Amanda, hennes rygg mot min. Som om inget ont kunde hända då. Jag kunde inte sova, utan låg mest och lyssnade på deras andetag och undrade över hur livet kunde göra så här mot oss. Jag vet att det är naturligt, men allt, precis allt med hur vår värld inte är våran tillsammans, känns orättvist.

Min ena syster hjälpte mig med sminket på morgonen, inte för att det var viktigt. Men för att det kändes vettigt att bete sig så vanligt som möjligt. För jag vet inte hur man gör, hur man skall agera när en av de människor man älskar allra högst, är på väg att gå bort? Det var en speciell känsla. Som om vi aldrig varit ifrån varandra samtidigt som att jag missat allt. Hela uppväxten, hur de växte upp till två starka, självständiga kvinnor från de bråkiga småbarn vi brukade vara. Ögonen var dock desamma. Som om de sett alldeles för mycket och längtade efter något som ingen tycktes kunna ge. Att hålla hand känns likadant som för tio år sedan. Där gick vi tre, trasiga, tillsammans och plötsligt alldeles hela. Vi behövde bara se på varandra för att förstå. Vi kunde höra det som inte sades högt och vi tycktes känna samma saker ögonblickligen. Som om vi var ett. Vi är av samma skrot och korn. Jag vill aldrig leva en dag utan dem. Om jag fick bestämma vill att de flyttar in i vår lägenhet där vi alla blir gamla tillsammans.

Det kändes viktigt att jag var nära farmor. Människor fyllde hennes rum på sjukhuset. Ett bevis på att hon aldrig varit ensam, hon skulle inte lämna denna värld ensam utan med alla hennes nära och kära runtom henne. Det kändes också viktigt att få vara där för pappa, som är som han är, vilket jag inte kan gå in på. Jag klarar inte av det. Men jag älskar honom, alldeles villkorslöst och jag förbli fullkomligt blind för alla hans brister. Jag trodde han skulle vänta på mig när jag landade i London, när han inte gjorde det trodde jag han skulle vänta på mig på sjukhuset. När han inte var där, väntade jag på honom på morgonen. Från klockan 7 på morgonen, med bara tre timmars sömn stod jag vid fönstret och väntade på min pappa att dyka upp vid ytterdörren. Vi gick till sjukhuset där jag återigen stirrade på den där dörren i väntan på att han skulle öppna den och ta hand om oss. Ta ifrån mig ansvaret. Lägga sina beskyddande händer på axlarna och bara låta mig få sörja. Han kom först på eftermiddagen, vid tre-fyratiden. Ungefär samtidigt som jag gav upp hoppat om att han ens skulle dyka upp för mig, för oss. Som vanligt kommer han fram i sista sekund, som en hjälte och fortsätter att hålla det grepp om mitt hjärta, som bara han har. Jag kan riktigt avsky hur innerligt jag älskar honom. För den kärleken gör nästan bara ont.

Under fredag kväll, när vi alla kämpat på olika vis, hela dagen, inte minst farmor så såg pappa att vi tjejer var trötta. Han bara ställde sig upp och sa, ”nu tjejer, tar jag hem er. Ni SKALL sova”. Och utan att streta emot, utan att säga nej, jag skall vara hos farmor. Blev jag till hans lilla flicka igen och gjorde som han sade. Det var fruktansvärt befriande. På vägen hem sa vi knappt något, det var pappa som bara sa, att alla hans tre tjejer tillsammans igen, vilken tur han hade. Vi kom hem och åt, något vi inte gjort på ett tag. Sedan somnade vi.

Lördag morgon var det dags att åka hem. Min ångest nådde en ny nivå. Jag kunde knappt ta mig till flygplatsen och känner mig tacksam över att Amanda hjälpte mig dit. Hela flygresan hem sov jag, för det fanns inget annat att göra.

Idag är det söndag, och min starka, underbara, vackra farmor håller sig vid liv än. Vi bara väntar.
PSX_20160604_213921 IMG-20160603-WA0000 PSX_20160604_214042

Kommentera (8)

Kommentera

Se fler...
stats